Kollar på OS typ hela tiden. Det går bra för oss, och vi hoppas på några fler medaljer innan det är slut.
Har tänkt på att majoriteten av alla intervjuer, både med spelare och i Viasat-studion, handlar om känslor. Hur är känslan inför matchen? Vad har du för känslor? Hur känns det? Beskriv dina känslor just nu! Det känns bra, det känns spännande, det känns underbart, det känns tungt, det känns inspirerande, det känns, det känns, känns, allt handlar om känslor i idrott (vilket inte är sant, men vissa säger så!), osv.
I vår värld, inte bara i OS och idrott, handlar livet till stor del om känslor. Men det gäller att veta att känslor inte alltid talar sanning. Särskilt när det kommer till tro.
Här är ett exempel. Om någon frågar mig om jag är gift har jag fyra möjliga svar:
1. Ja
2. Nej
3. Jag önskar att jag vore det
4. Jag önskar att jag inte vore det
Ja, ni fattar grejen. Är jag gift så är jag gift, oavsett vad jag känner. Samma sak med Gud. Tror jag på Gud så tror jag på Gud, även om jag inte "känner" något, för känslor kommer och går. Man kan inte bygga sin tro på känslor. Ibland, kanske t.o.m. ganska ofta, kommer du att få bygga din tro på BESLUTET att tro, snarare än känslan.
Ibland är det svårt att tro, men kom då ihåg att du är frälst även om du inte känner det.
Känner du att du fattar vad jag menar?
Gud är med dig.
Peace!
Har tänkt på att majoriteten av alla intervjuer, både med spelare och i Viasat-studion, handlar om känslor. Hur är känslan inför matchen? Vad har du för känslor? Hur känns det? Beskriv dina känslor just nu! Det känns bra, det känns spännande, det känns underbart, det känns tungt, det känns inspirerande, det känns, det känns, känns, allt handlar om känslor i idrott (vilket inte är sant, men vissa säger så!), osv.I vår värld, inte bara i OS och idrott, handlar livet till stor del om känslor. Men det gäller att veta att känslor inte alltid talar sanning. Särskilt när det kommer till tro.
Här är ett exempel. Om någon frågar mig om jag är gift har jag fyra möjliga svar:
1. Ja
2. Nej
3. Jag önskar att jag vore det
4. Jag önskar att jag inte vore det
Ja, ni fattar grejen. Är jag gift så är jag gift, oavsett vad jag känner. Samma sak med Gud. Tror jag på Gud så tror jag på Gud, även om jag inte "känner" något, för känslor kommer och går. Man kan inte bygga sin tro på känslor. Ibland, kanske t.o.m. ganska ofta, kommer du att få bygga din tro på BESLUTET att tro, snarare än känslan.
Ibland är det svårt att tro, men kom då ihåg att du är frälst även om du inte känner det.
Känner du att du fattar vad jag menar?
Gud är med dig.
Peace!
Du var inne på samma spår när du och Ragnhild pratade om kärlek och relationer i höstas på Alla Helgonna.
SvaraRaderaFör mig är det världigt svårt att inte fatta beslut efter känsla, har du något tips Staffan?
Hälsningar Johanna från Örebro (om du inte känner igen mig vill säga)
Var du med på skidlägret i år förresten? /Staffan
RaderaHej Johanna! Kul att du frågar! :)
SvaraRaderaOfta när man är på läger, konferenser, i kyrkan, osv, känner man mycket, man "upplever" att Gud finns och är verksam. Och det är säkert sant. Men större delen av livet kommer det inte att vara så. Man kommer inte att "känna" nåt på det sättet. Man kanske t.o.m. ha motsatta känslor - man kan känna att det inte är sant, att det känns meningslöst att tro, osv. Ibland känns det mycket, ibland lite, ibland inget alls och ibland negativt.
Tar man då ett steg tillbaka kan man dels tänka sig att känslorna säger nåt om ens relation med Gud. Det kanske känns tufft för att jag inte har tagit tid med Gud på länge, inte varit bett, inte lovsjungit, inte varit med andra kristna... Så det är värt att analysera och ställa sig frågan om känslorna ger en hint om var du befinner dig, och varför man känner som man gör.
Men min poäng är att man kan handla på beslutet. Ofta känner man inte att man tror, men att vara kristen handlar inte om att känna sig kristen eller inte. Som en konfirmand sa: "Jag minns inte varför jag blev kristen, men jag minns att jag bestämde mig för det, och jag står fast vid det".
Ofta, i relationer med människor och med Gud, kommer man få gå på BESLUTET snarare än KÄNSLAN.
Om relationen med Gud känns torr och ostimulerande (vilket jag tycker att den gör ibland), brukar jag satsa på att spendera mer tid med Honom, och det hjälper. Ibland känslomässigt, ibland på andra sätt, ofta konkret. Jag tar en promenad, lyssnar på lovsång eller bara pratar med Gud. Säger att det är svårt och känns tungt eller inget alls (det kan man faksitskt säga), men jag tror också att det är viktigt att be om styrka att leva på och vara hängiven även om det inte "känns" just nu. De kommer och går, känslorna. Men Gud är ju med, det vet vi, eller hur? Så, ja...mitt tips skulle vara: Ta det till Gud, och brottas med Honom. :)
Kan tyvärr inte skriva korta svar verkar det som... Sorry.
Fick du svar på frågan eller har jag svarat på nåt annat?
Ungefär:)
SvaraRaderaOch nej, inget skidläger detta år tyvärr!